barty

Vi tänker alltid på oss själva i första hand, eftersom det är i den kropp och den själ vi lever, men vi väljer att visa något annat. Vi vill inte vara till besvär och förminskar våra problem och packar ned dem i en liten låda som vi gömmer långt in i hjärtat. Ibland hittar man en person som även får öppna den lilla lådan, men generellt håller vi det för oss själva. Jag tror att det blir för svårt för en människa att bara ha sig själv att visa de här känslorna för, det slutar med att de studsar runt som bollar i våra kroppar, det finns inga svar och ingen utväg. Vi har ett stort behov av att dela med oss av tankar och känslor och det tär på en att inte låta någon eller ha någon att låta öppna den här lilla lådan med sorger och problem.

Jag klagar inte på att folk ler, jag älskar det, men det skulle vara underbart om alla log av att lyckan kändes så stor att den inte fick plats i kroppen utan måste spridas ut genom ett leende. Inte av det skäl att man vill visa sina bästa tankar vilka man inte alls tänker för tillfället.

Hennes kappa blir längre och längre i samma takt som livet känns tyngre. Ingen annans kappa ändrar längd och ingen ser men hon känner det, att kappan växer ur henne. Jag tycker det är fint, det beskriver hur det ibland kan kännas. För naturligtvis kan inte en kappa plötsligt bli längre men det kan kännas som att man krymper av allt som är jobbigt runt omkring en. Själen försvinner sakta under kappan men kroppen står kvar.
Och de leende munnarna skyndar förbi.

"jag blundar och skakar och faller och ber dig och jag vet inte
vad jag heter och du vet det."

(jag har egentligen lagt av med det här.)

och du skrev samma lilla ord i din hand som jag hade skrivit i min.

lyssnar på någon som berättar om hur han föll genom lakanen hundra våningar ner. sen är det någon som sjunger om att du säger att han är så hjälplös, men du då? lämna honom ifred, låt honom va. lämna inte mig ifred. och jag hade blivit glad igen. eller inte ledsen, snarare. en paus från de vardagliga tårarna. tårarna utan egentlig grund. eller flera grunder, det beror på hur man ser det. men om man utgår från jantelagen så är det tveksamt om det finns något att grunda mina tankar på. det är bara känslotårar. vad det nu är. nu andas jag tungt och fort
genom ett så trångt luftrör. jag hade blivit glad och tyckte jag var duktig för jag skrev en lista på allt jag måste göra istället för att blunda för det, istället för att bojkotta verkligheten. jag satsade på samma taktik som jag gjort när jag var liten, pedantisk och så osäker att jag inte kunde svara själv på vilken färg jag tyckte bäst om, jag gjorde som när jag var liten och planerade allt i minuter. det funkar för samvetet blir för tungt att bära på om jag inte följer schemat. men nu ligger jag här och andas genom det just nu millimetertunna luftröret
som är mitt. samvetet har förstånd nog att inte visa sig. men den tomma jag och den omotiverade jag hälsar gärna på. sen sjunger någon om att han inte kommer säga att han är olycklig med dig, att han inte kommer säga att han inte vet vad han ska göra. men ibland är det kanske okej att vara olycklig eller att inte veta vad man ska göra. även fast frågetecknen är så otydliga och det olyckliga kanske inte ens existerar. men den där känslan finns ju där ändå.
han sjunger om att du lämnade honom med feber och nu är det allt han har, han såg aldrig när dina ögon bytte skepnad, kanske skulle han ha frågat? jag ska resa mig upp och återgå till mitt schema, inte ha utrymme i min tidsplan för tankar och känslor eller att läsa bloggar med för känslosamma ord. sen sjunger någon och undrar om det är över nu. jag vet inte men någon annan sjunger om att hälsa totoro att han aldrig kommer hem igen.
jag tror det slutar med ord om att allt är kärlek. och att hon vill hålla din hand, hon vill hålla din hand. och att du ska säga någonting till honom, säga någonting, för du ringde aldrig. och han ska skydda några med kroppen sin. det ska jag också göra, skydda er med kroppen min. den klena kroppen min. för han sjunger om att han aldrig sa att han var modig men att han fortsätter. jag lämnar det här nu, när hon undrar vilken nytta hon gör som en pöl på golvet?

ingen alls och det gör inte jag heller. de säger att man inte kan hitta på en egen verklighet men en säger att det kanske man kan om det blir bättre för en själv. jag ska inte låta er segla iväg från mig, vi kan göra det tillsammans som det där dygnet innan alla små springande ben välkomnade sommaren. för det är något som var så fint. när jag kastade ett ankar som var så tungt att jag trodde jag skulle följa med ner och vi höll till vid en ö och jag visste inte var vi var
och vi låg på rad på däck och solade och vi klädde av oss och vi visste att snart var det sommar. och han sjunger om att snön faller och vi som inte orkar då, ska vi som inte orkar gömma oss i månader? ska vi som inte orkar sakta blekna bort? jag ska ta mig upp innan jag drunknar. nu behöver inte jag mig men det gör faktiskt du. att ni är så nära kan jag klara mig länge på. jag tror det är dags för ett avslut och ett tack; tack.