barty

Vi tänker alltid på oss själva i första hand, eftersom det är i den kropp och den själ vi lever, men vi väljer att visa något annat. Vi vill inte vara till besvär och förminskar våra problem och packar ned dem i en liten låda som vi gömmer långt in i hjärtat. Ibland hittar man en person som även får öppna den lilla lådan, men generellt håller vi det för oss själva. Jag tror att det blir för svårt för en människa att bara ha sig själv att visa de här känslorna för, det slutar med att de studsar runt som bollar i våra kroppar, det finns inga svar och ingen utväg. Vi har ett stort behov av att dela med oss av tankar och känslor och det tär på en att inte låta någon eller ha någon att låta öppna den här lilla lådan med sorger och problem.

Jag klagar inte på att folk ler, jag älskar det, men det skulle vara underbart om alla log av att lyckan kändes så stor att den inte fick plats i kroppen utan måste spridas ut genom ett leende. Inte av det skäl att man vill visa sina bästa tankar vilka man inte alls tänker för tillfället.

Hennes kappa blir längre och längre i samma takt som livet känns tyngre. Ingen annans kappa ändrar längd och ingen ser men hon känner det, att kappan växer ur henne. Jag tycker det är fint, det beskriver hur det ibland kan kännas. För naturligtvis kan inte en kappa plötsligt bli längre men det kan kännas som att man krymper av allt som är jobbigt runt omkring en. Själen försvinner sakta under kappan men kroppen står kvar.
Och de leende munnarna skyndar förbi.

"jag blundar och skakar och faller och ber dig och jag vet inte
vad jag heter och du vet det."

(jag har egentligen lagt av med det här.)