barty

det är något speciellt med världen när allt blir mörkt. jag är nog inte det enda barn som fortfarande är rädd för allt mörker om natten. det skrämmer mig hur allt plötsligt blir verkligare då, hur allt kommer närmare. mest för att ingenting syns och det som inte syns kan vara precis vart som helst. allt kan betyda vad som helst och det kan försvinna åt vilket håll som helst. jag känner mig som när jag var åtta år och inte kunde sova på kvällarna då mitt annars så trygga rum blev kolsvart och otäckt. då när jag inte kunde låta bli att tänka på hemskheter som bara fick mig att vilja gömma mig ännu längre in under täcket.

tänk på en kanin karla. tänk på din kanin.

då kommer det en häxa som tar min kanin ifrån mig.

häxor skrämmer mig inte lika mycket längre och min kanin har för länge sedan försvunnit från mig. nu är det andra tankar som kommer till mig om nätterna och hindrar mig från att sova. alla de där tankar som man i dagsljus kan blinka bort rinner i mörkret ner som ett vad-var-det-jag-sa på kudden.

man behöver inte vakna på fel sida för att få en dålig dag. man kan vakna av frukost på sängen, under ett av världens mjukaste täcken, bredvid sin allra bästa vän och det kan ändå bli en dag när allt man egentligen behöver är att få drunkna i musiken. en kram och musiken. en dag när allt känns sådär extra tungt, som om hela världen gick på cykelns högsta växel.

nu ska jag låta musiken få trassla in sig i mig och mitt hullerombuller. det ska bli en bra natt. jag ska drömma att jag vaknar utan en enda tanke i huvudet. för ibland kan drömmar bli sanna.

helst av allt vill jag ut på äventyr i natt. äventyr med min bästa vän. istället måste jag ta tag i allt det jobbiga. tidspress och prestationsångest. kanske hinner jag med äventyren ändå, det brukar bli så. antagligen därför jag sitter där jag sitter, med allt för mycket framför mig på bordet. men äventyren måste få gå före ibland. förhoppningsvis även inatt.

då och då glimmar det till runt min handled.